Kvällstankar.
Man kan drömma om omöjliga saker. Saker att göra, men inte har möjlighet till. Jag har en dröm, som är möjlig om man har rätt förutsättningar. Dock har inte jag riktigt dem jag helst skulle vilja ha. En spärr stoppar allt, som skapats av alla möjliga förklaringar och anledningar, som alla låter lika dumma i mina öron. Det är sjukt att vi människor, som ändå är utav samma släkte, kan ha så olika synpunkter på allt. Till och med de med samma kött och blod tycker helt olikt dig själv. En del är starkare än andra, och en del gömmer sig bara. Jag är den som gömmer sig, från de andra som är starkare. Liksom de tyngsta skeppen på de djupaste havsbottnarna sjunker min självkänsla och förtroende på mina egenskaper. Jag har ingen talan, bara en önskan. En önskan som är så stark så man borde överväga min vilja lite grand, men ändå finns det ingen balans. Hela jag är i obalans nu. Känner mig ibland glad, ledsen, sur, arg, trött och framförallt tom. Tom på allt som går, men ändå har jag så mycket plats för det andra. En minsta lilla sak kan framkalla det där som gör att man bara låser in sig i sitt rum en hel dag eller kväll, och hur man än försöker undvika det så kommer det. "Tänk om jag aldrig kommer iväg", det är en mening som har börjat cirkulera i mitt huvud, och därmed framkallat en slags förtidsångest. Tänk om jag aldrig får uppleva allt det jag vill. Tänk om. Vad ska jag göra då liksom? Vad kommer bli utav mig och vad kommer hända på vägen. Ändå försöker jag hålla uppe mitt humör och mina chanser, på de små saker jag upplever som positiva. Konst är ett utav dem. Jag är så glad att jag har det som ett så stort intresse som jag har, och att jag utvecklas hela tiden. På den fronten har jag också drömmar. Jag vill gå något år på en konstskola. Helst i Australien, har jag kommit fram till. Lära mig ännu mer. Om konsten, om livet, världen, människorna, mig själv, allt. Frågan är bara om det just nu är lika omöjligt. Skulle vara roligt att se fram i tiden och kunna se vad man lyckas med, och vart man kan tar sig, för nu sitter jag bara i mitt svartmålade rum i det dystra Färgelanda.
Kommentarer
Trackback
