Just listen, the rain is falling
Vi alla har nog läst, sett på tven eller kanske till och med varit inblandad i ett verkligt exempel, där det handlar om en relation mellan en kille och tjej.
Killen är ingen bra kille, han är en såkallad skitstövel. Han bryr sig inte så mycket om tjejen, och han gillar henne heller inte så vidare mycket som han säger att han gör, ibland.
Tjejen är hopplöst kär i denna kille. Hon gör allt som han säger och lever efter hans handlingar. Han kanske är otrogen en eller flera gånger. Tjejen blir ledsen och arg, förstår inte vad hon har gjort för fel för att hon ska vara i bakgrunden av en annan tjej, men hon förlåter honom ändå, om och om igen, oavsett vad det handlar om.
Han slår henne också, men det döljer hon så mycket hon kan utanför hemmet, inför sina vänner, sin familj och inte minst för sig själv. Hon accepterar det, bara för att få ha sin älskade kvar. Så han inte ska lämna henne och hon stå ensam kvar.
Och när man ser eller läser om sådant, speciellt om det är verkliga berättelser så tänker man alltid ”varför i hela friden går hon tillbaks till honom hela tiden?! Han är ju en total skitstövel. Lämna han bara, det kan väl inte vara så jävla svårt”. Man blir liksom lite arg på henne.
Så tjejen tänker på läget i sin helhet, är att hon känner sig så bra när hon känner sig älskad av honom. Så värdefull, när han tar fram charmen och kör med lite intränade ord. Hon känner sig älskad och omtyckt, sådär som bara en person kan frambringa. Dras till han ännu mer.
Sen kommer stunderna då man blir sårad och mår dåligt över något som sprack i relationen. Sen återigen blir han som en drömkille igen och öser charm och vackra ord över henne. Bam, så är hon tillbaks i samma situation. Den situationen som kallas lögn. Men hon tar till sig de vackra ord som hon får, för hon känner sig omtyckt igen. Och det är en härlig känsla. Även om det är i fel sammanhang.
För man tar de tillfällena man får, undermedvetet. Man tänker inte på det, men that’s the real story.
